Det här med avsaknad av kritiskt tänkande
Jag blev för ett tag sen indraget i något som gjorde att det fullkomligt knöt sig i magen på mig, detta av en person i min bekantskapskrets. Du vet vem du är och jag droppar inte något namn utåt så andra får reda på det. Detta som för mig tog max 5 minuter att konstatera att det var ett pyramidspel tycks MASSOR med människor bli fullständigt galna i och inte tveka en sekund för att gå med i, trots att man är tvungen att betala. Jag ska rada upp några av punkterna som svarar för varför jag är säker på att det är just ett pyramidspel.
1. Jag fick inte veta vad det var förrän jag tackade ja till att bli uppringd, väldigt hemligt vilket brukar vara ganska typiskt för den här typen av organisationer men jag tänkte nog aldrig att man skulle bli pålurad något av en vän och litade därför på personen. När jag tackat ja fick jag en länk med en introduktionsfilm som innehöll allt för att locka in en (tänk långa, vita stränder, turkost vatten så långt ögat når och vajande palmer, visst blir du liiite sugen??). En dålig introduktionsfilm i övrigt med relativt värdelösa argument till det mesta, bl.a. så skyltar de med Ernst & Young för att skapa trygghet av att det är ett stort företag inblandat. Dock skulle jag inte kalla en nominering till ett pris för något i stil med bästa sökmotor ens att vara i närheten av ett samarbete med detta företag. Och precis efter det stängde jag av introduktionsfilmen.
2. Företaget förbjöds av lotteriinspektionen i Norge i februari i år då organisationens medlemavgifter motsvarar runt 95% av de totala intäkterna vilket de inte får göra. När jag påtalade detta fick jag till svar att de visserligen varit förbjudna men inte längre. Kollade detta med Norges lotteriinspektion och ser man på, de är fortfarande förbjudna.
3. Som inträdesavgift ska man betala nånstans runt 3000:- (första året) för att ens få vara med och sedan ca 400:-/månad. Andra året betalar man tydligen också någon årsavgift plus månadsavgiften. Dock kan du slippa månadsavgiften om värvar/blåser några andra och får med dig dem i detta. I gengäld får du erbjudanden på resor (inte av organisationen i sig utan ett externt resebolag) till iochförsig ett oftast billigare pris än normalt men betänk då att du betalar 7800:- per person första året vilket du kan få en fin resa för utan att stoppa pengarna i någon annans händer. Dessa erbjudanden verkar det dessutom som att man inte kan åka på när man vill utan det är begränsade datum vilket då innebär att du måste kunna ta ledigt med kort varsel, ni som kan det kan ju räcka upp handen? Inte jag i alla fall! Dessutom, ju bättre medlemskap (dyrare), desto bättre erbjudanden.
Min poäng är, att med relativt enkla marknadsföringsknep och en portion tjat kan alltså en organisation sälja in precis vad som helst utan att människor verkar tänka på det kritiskt. De som värvar säger PRECIS DET DU VILL HÖRA, de vaggar dig in i en falsk trygghet, de får dig att tro att de är de enda som har rätt, alla som säger emot har fel och påstår att de ljuger, de har motargument för vad du än har för kritik mot dem och de älskar när du sväljer betet för då tjänar de pengar på dig. Simple as that! Det tråkiga är, att den dagen du värvats är du själv likadan och ser bara guld och gröna skogar. Jag kan visserligen vara naiv ibland men jag är glad att jag desto oftare är vansinnigt kritisk, många gånger så att det istället blir tråkigt. Men hellre det än att bli blåst och gå på allt som kommer längs vägen.
Long time, no see!
Ja det var ju inte igår direkt men när livet går i 180 får man prioritera annorlunda! Mycket har hänt men ändå inte, ett barn blev till, föddes och har hunnit fylla 1 år, det andra barnet har börjat skolan och tagit med sig sina problem med den sociala biten från fsk till fsk-klass, resursteam, möten med alla möjliga hit och dit är numera vardag och förhoppningsvis ska det väl ge något så småningom (även om det är smååååå framsteg som görs så går det i alla fall åt rätt håll). Skam den som ger sig!
Dagens vasarusaru?! blir: Fredagen den 13 december 2013 (131213) gifte vi oss borgerligt under allra största hemlighetsmakeri. Bara datumet säger kanske en del och det var nog ingen i vår omgivning som inte blev rejält chockade, det är sällan min svärfar är helt tyst någon längre stund men den här dagen hände det. Dock snuvade vi alla på själva ceremonin och istället bjöd in till efterfest som floppade rejält, av nästan 50 inbjudna personer var det ca 15 som närvarade, resten åkte på magsjuka samma dag eller dagen innan (inklusive brudgummen) eller var rädda att bli smittade. Så vad gör man? Jo, mina svägerskor fixade en omfest några månader senare.
Senaste veckan har handlat om att bli kvitt mitt underbara sockerberoende och få in bättre motionsvanor en gång för alla, faktum är att det har gått lååångt över förväntan. Nyckeln har varit bättre rutiner med maten och eftersom jag inte äter lunch i normala fall så har det tidigare varit väldigt tufft att hålla hunger/blodsocker/mm i schack framåt eftermiddag/kväll. Hur jag lurat mig själv just den här veckan vet jag inte men någon lunch har det inte blivit, kanske plockade jag fram den envisa tjurskallen inom mig omedvetet. Gällande motionen satte jag ribban högt den här gången, jag ska komma upp i 5 km löpning (observera att jag typ aldrig någonsin sprungit innan), hur lång tid detta ska ta har jag ingen aning om eftersom jag inte har en aning om vad jag egentligen håller på med här men jag tänker kanske inom 2 månader? Hur eller hur så köpte jag optimistiskt hem ett par riktigt snygga löparbrallor från nätet och mannen skrattade hånfullt (moahahah vart ska du ha på dig dem för nånstans?) men tji fick han för de satt som en smäck och höll allt vad kyla/värme hette på långt avstånd. Så jag gav mig ut med C på cykel bredvid, (en lördagkväll ska tilläggas!) preparerad med vatten i hans lilla cykelkorg och min jacka på pakethållaren. Runkeeper var inte min vän men till slut så lyckades jag få igång något slags intervallpass där man skulle springa 1 minut och gå 1 minut och sen upprepa detta flera ggr. Jag skulle verkligen överdriva om jag sa att det gick snabbt men jogging var det i alla fall och astman och den gamla knäskadan höll sig borta någorlunda. Av den kilometern jag lyckades följa Runkeepern så kutade jag ca 750 m, jag är nöjd med det och säger någon nåt annat så kommer jag hålla för öronen och skrika Bingo Bingo!
Nu blir det bingen, undrar i vilket århundrade jag ska lära mig att jag blir en zombie om jag går och lägger mig senare än 22 tro? Aldrig verkar det som...
Vart är det här landet på väg?
Lite sen i nyhetsintagningen är jag och har precis hört om oroligheterna i Stockholmsförorterna, trodde först att det "bara" var i Husby när jag hörde om detta första gången men tydligen är det ganska utspritt över ett antal förorter. Vet inte hur ni tänker men jag blir så vansinnigt förbannad på sånt där beteende, "politikerna har glömt bort oss" rättfärdigar man det hela med men man tänker tydligen inte längre än näsan räcker. Förstör man samhällets egendom så ska det till skattepengar för att återuppbygga = ännu mindre pengar till satsningar på bl.a. ungdomar. Hur mycket kostar inte bara den här polisinsatsen för att försökaupprätthålla ett lugn och en trygghet för dem som INTE är en del i det här men råkar bo mitt i skiten. Att ambulans och brandkår inte vill ta sig till en del områden, ibland inte ens med poliseskort är väl ingen nyhet men det verkar tragiskt nog sprida sig snabbt.
Jag lägger inte in några värderingar om invandrare vs "svenskar" i det här inlägget utan konstaterar bara att landet börjar förvandlas till ett område där djungelns lag verkar gälla och där ungdomar skriker på uppmärksamhet genom att förstöra egendom. Vi hade samma fenomen då Berga Centrum brann ner, man skyllde väl på något i stil med att man var förbannad på att nånting (kommer inte ihåg vad det var) byggdes/skulle byggas i Funkabo någon km därifrån och inte i Berga. Man var sååå bortglömd! Var är föräldrarna till dem här barnen/ungdomarna? Hade något av mina barn uppfört sig sådär vet jag inte vad jag hade gjort men jag hade definitivt inte varit särskilt passiv i hanterandet av en sån situation. När vi i min generation växte upp hade vi i princip inte heller något att aktivera oss med, vi umgicks med varandra och vi visste vad vi fick och inte fick göra och att man inte förstörde andras egendom eller betedde sig som svin i allmänhet. Vi visste var gränserna fanns, idag verkar det inte finnas varken gränser eller spärrar för hur mycket skit man får ställa till med. Polisen är svin som försöker sköta sina jobb (jo jag vet att det finns svin där med liksom i alla yrkeskårer), lärare misshandlas av elever och blir anmälda om dem ens tar minsta tag i någon. Politiker blundar för hur det ser ut som alltid.
Summa summarum är iallafall att något är groteskt fel när våld och förstörelse får härja fritt utan konsekvenser, något som förmodligen aldrig skulle accepteras över huvud taget i andra länder. Nånstans i det här börjar jag ångra att jag satt 2 barn till världen som ska försöka växa upp och känna trygghet i det här samhället, stackars er..
Smakråd gällande tapet
Låter det vara osagt än så länge vilken som är min favorit, kom gärna med synpunkter eller tips på andra snygga tapeter till sovrummet!
Att lägga ribban?
Fick inspiration av en facebookstatus som vanligt, den var ställd mer eller mindre som en fråga. När är man nöjd med sitt liv? Och ska man nöja sig med ett bra liv eller sträva efter mer? Svaren blir väl antagligen lika många som människor i världen, det som jag är nöjd med är förmodligen inte du nöjd med. Det svåra blir sen att hitta människor att omge sig med som antingen kan acceptera en för den man är och berika med oliktänk och/eller är någorlunda liktänkande gällande vad man vill och tycker är kul.
Om man hela tiden känner att man måste sträva uppåt, (kanske är det där andra lite roligare, dem andra verkar ha ett mycket bättre liv, mer spännande osv.) så blir man lätt tokstressad och jag tror det är ett stort problem i dagens samhälle. Får man sen en chans att testa nya grejer så är det väl inget som säger att man inte kan göra det. Men om livet hela tiden ska gå ut på att ha roligt? Går det att uppskatta det bra/roliga om man aldrig lever i tristess? Hur lätt har man att koppla av om man har känslan av att det hela tiden måste hända någonting? Att hitta balansen mellan en stabil grund och att ändå uppleva saker för att få till lite lyx i vardagen är väl inte helt lätt kanske men kanske ett måste?
Enda jag inte kan förstå mig på riktigt är människor som inte vill ha någon fast tillvaro, ett hem att komma hem till utan reser runt, bor hos kompisar, föräldar osv. Just eftersom ett hem tar tid att forma efter sig själv och eventuella medboende så skulle det stressa ihjäl mig att flytta omkring och inte ha den fasta punkten där man känner sig hemma och trygg.
Själv måste jag säga att jag är relativt nöjd med mitt "Svensson-liv", villa, bil och vovve, barn och gubbe, fasta jobb och semesterdagar. Vi kryddar på med helgutflykter och middagar med vänner, det är vad vi är nöjda med även om många andra säkert skulle spy av tristess, man får helt enkelt hitta sina små guldkorn här och där!
Lite komiskt..
Kan inte låta bli att skratta lite över detta som jag hittade:
Mikrolån - den smidiga lösningen rakt ner i kreditträsket?
Ja ni som testat det här med mikrolån kanske kan tala om för mig om/varför det är så bra som reklamen försöket påskina? Tänker man över huvud taget på att ett mikrolån på säg, 5000:- ska betalas tillbaka oftast redan månaden efter? Kan man då ärligt säga att man har råd att betala tillbaka efter en månad? För hade man 5000:- för lite enàmånaden känns det rent spontant som att man inte har så mycket månaden efter heller..
Det finns ett fåtal tillfällen jag skulle överväga ett mikrolån, om lönen blir fördröjd och ingen människa i min familj kan låna ut pengarna. Alt. om något verkligen, verkligen, verkligen måste betalas en månad och jag vet att det blir mycket pengar över nästa månad. Vilket är i stort sett omöjligt att avgöra då det nästan varje månad verkar dyka upp någon extra kostnad! Nåväl, har ju inte behövt ta några mikrolån ännu så det kan ju inte vara alltför illa ;)
Hur man testar sitt förhållande
Efter allt mer intensivt pussisnuffsande, hjärtan och allmänt äckelgullande i offentlighetens Facebook så kände jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och spy på detta fenomen. Vad är det egentligen som gör att man måste offentliggöra sina ömhetsbetygelser för alla människor att se? Räcker det inte med att den personen man älskar/tycker om vet det? Kan man inte skicka ett pm eller sms ifall man känner att man saknar personen så mycket att man inte kan hålla sig tills denne kommer hem från jobbet eller vill förgylla någons dag litegrann?
Det här har liksom blivit den extrema motsatsen till att ta någon helt för given, att fullkomligt ÖVERÖSA folk med den här geggan *ryser*. Dessutom är jag och många jag umgås med, ganska övertygade om att det ligger en osäkerhet bakom detta.
Det finns helt enkelt ingen anledning att någon annan än min sambo vet vad jag tycker/känner/vill osv. angående vår relation. Hjärtan och gulligull är med andra ord ingen säkerhet på att en relation är stabil och hållbar eller inte, jag hade blivit galen om sambon envisats med att hålla på sådär, möjligtvis om han skyltar lika öppet med när vi är oense.. ;) Det är lite samma syndrom som att man tror att ens förhållande är så mycket starkare för att man gifter sig men jag tror snarare tvärtom, idag är detta något många gör för att det ses som det bästa sättet att visa att man har det bra. Så det känns ganska otroligt att jag kommer gifta mig, vi har det lika bra utan giftermål som med och det blir definitivt inte med en massa folk och stort bröllop i någon kyrka utan då är det vi 2 och kanske dem närmsta vännerna i bästa fall!
Så, hur vet man då att man har en relation som kan stå pall?
* En bra grej att testa är definitivt husrenovering - eftersom vi bott i renoveringskaos snart ett år nu har väl dem sista testerna i princip gjorts på hur mycket vi klarar av. Det har varit surande, gnällande, bråk, tjafs, meningsskiljaktigheter, hantverkare som strular, saker som borde hunnits med men inte gjorts. Detta i kombination med att gubben är borta i veckorna så vi har i bästa fall 2 hela arbetsdagar på oss varje vecka vilket innebär en hel del stressmoment för att hinna med det vi tänkt..
* Bilda familj - en enorm stressfaktor för många, både att ha barn med allt vad det innebär (sömnstörningar, regler som tjatas om och om igen, matvägran, strul vid påklädning och annat smått och gott) och att vilja utöka samt i viss mån "pressen" från familj när det inte går som man tänkt, det är fortfarande ganska stort tabu på att prata om hur det går på den här fronten..
* Leva som gräsänka i veckorna, kräver sin planering. Det ska göras matlådor som gubben kan ta med sig tillbaka när han åker igen, på helgen ska tvätten fixas så han får med sig den tillbaka. Samtidigt som vi ska försöka baxa hem renoveringsmaterial och köra iväg byggskräp till återvinningsstationen. Mycket ska göras på kort tid, dessutom ska vi kanske gärna hinna med att umgås någon stund utanför bygget iallafall. Det här är något som många frågar hur det ens funkar, men jag antar att man vänjer sig. Och har man hängt ihop så länge som vi så känns det rätt skönt att inte gå hemma och nöta på varandra hela tiden heller, någon extra dag/vecka hade dock inte skadat..
* Man gör saker åt varandra, på rutin utan att personen behöver säga något. Man vet vad personen tycker och vill och vad som ska göras, det är väl den viktigaste biten av allt att utveckla, svårt om man hela tiden drar åt olika håll. M.a.o. symbios! :p
Finns 1 miljon andra grejer som en relation bör kunna ta sig igenom men det får räcka för ikväll. Tidig uppstigning imorgon för både mig och liten grabb :)
Det här har liksom blivit den extrema motsatsen till att ta någon helt för given, att fullkomligt ÖVERÖSA folk med den här geggan *ryser*. Dessutom är jag och många jag umgås med, ganska övertygade om att det ligger en osäkerhet bakom detta.
Det finns helt enkelt ingen anledning att någon annan än min sambo vet vad jag tycker/känner/vill osv. angående vår relation. Hjärtan och gulligull är med andra ord ingen säkerhet på att en relation är stabil och hållbar eller inte, jag hade blivit galen om sambon envisats med att hålla på sådär, möjligtvis om han skyltar lika öppet med när vi är oense.. ;) Det är lite samma syndrom som att man tror att ens förhållande är så mycket starkare för att man gifter sig men jag tror snarare tvärtom, idag är detta något många gör för att det ses som det bästa sättet att visa att man har det bra. Så det känns ganska otroligt att jag kommer gifta mig, vi har det lika bra utan giftermål som med och det blir definitivt inte med en massa folk och stort bröllop i någon kyrka utan då är det vi 2 och kanske dem närmsta vännerna i bästa fall!
Så, hur vet man då att man har en relation som kan stå pall?
* En bra grej att testa är definitivt husrenovering - eftersom vi bott i renoveringskaos snart ett år nu har väl dem sista testerna i princip gjorts på hur mycket vi klarar av. Det har varit surande, gnällande, bråk, tjafs, meningsskiljaktigheter, hantverkare som strular, saker som borde hunnits med men inte gjorts. Detta i kombination med att gubben är borta i veckorna så vi har i bästa fall 2 hela arbetsdagar på oss varje vecka vilket innebär en hel del stressmoment för att hinna med det vi tänkt..
* Bilda familj - en enorm stressfaktor för många, både att ha barn med allt vad det innebär (sömnstörningar, regler som tjatas om och om igen, matvägran, strul vid påklädning och annat smått och gott) och att vilja utöka samt i viss mån "pressen" från familj när det inte går som man tänkt, det är fortfarande ganska stort tabu på att prata om hur det går på den här fronten..
* Leva som gräsänka i veckorna, kräver sin planering. Det ska göras matlådor som gubben kan ta med sig tillbaka när han åker igen, på helgen ska tvätten fixas så han får med sig den tillbaka. Samtidigt som vi ska försöka baxa hem renoveringsmaterial och köra iväg byggskräp till återvinningsstationen. Mycket ska göras på kort tid, dessutom ska vi kanske gärna hinna med att umgås någon stund utanför bygget iallafall. Det här är något som många frågar hur det ens funkar, men jag antar att man vänjer sig. Och har man hängt ihop så länge som vi så känns det rätt skönt att inte gå hemma och nöta på varandra hela tiden heller, någon extra dag/vecka hade dock inte skadat..
* Man gör saker åt varandra, på rutin utan att personen behöver säga något. Man vet vad personen tycker och vill och vad som ska göras, det är väl den viktigaste biten av allt att utveckla, svårt om man hela tiden drar åt olika håll. M.a.o. symbios! :p
Finns 1 miljon andra grejer som en relation bör kunna ta sig igenom men det får räcka för ikväll. Tidig uppstigning imorgon för både mig och liten grabb :)
Premiumbilar & husbilsfolket
Nu när solen tittar fram möts man direkt och oundvikligt av 2 fenomen.
Nr.1 - Premiumbilar (Audi, BMW, Mercedes etc.), innehåller allt som oftast en förare (ålder 30-60) som grovt överskattar sin körförmåga och ser sig själv som allsmäktig i trafiken. man kör ofta med hela bilen fullknökad så att man inte heller ser något ut ur bakrutan, gärna i dubbla hastigheten. Att det sen är direkt olämpligt att vid heldragna linjer (för att inte tala om livsfara?) köra om 10 personbilar och buss i uppförsbacke med mötande trafik är inget man behöver ta hänsyn till, inte ens då man har hela familjen med sig i bilen. M.a.o. har man premiumbil står man över alla trafikregler. Undrar om man har något slags frikort om man blir stoppad av polisen också eller om man mirakulöst överlever frontalkrockar utan en skråma? Isåfall funderar jag skarpt på att go premium!
Nr.2 - Husbilsfolket, oftast äldre män med bilkörkort som tror att det inte är någon skillnad på lång husbil och personbil = man tycker inte alls att man står i vägen när man parkerar med bakdelen av ekipaget rakt ut på vägen. Nejdå, husbilar har nämligen ett oskrivet företräde för dåliga parkeringar och dessutom så tjurar man ihop när man måste betala för sin ställplats, för det räcker väl att tältare och husvagnsfolket betalar. Ser det inte alls ironiskt att man kan köpa husbil för en halvmiljon men inte ha råd med ställplats, är det dessa människor som kallas fattiga pensionärer? Kanske har man lagt sitt livs besparingar på en husbil och nu har man knappt råd att leva.. Priorities, priorities...
Och helt plötsligt infinner sig en koppling, premiumfolket (som hittills kommit undan allt med sin premiumstatus) KONVERTERAR till husbilsfolk runt pensionsåldern för att fortsätta kunna undgå regler som är uppsatta för vanliga dödliga. Men medans dessa då lagt all sin förmögenhet på fordon så kan vi andra glida förbi i våra ickepremiumbilar och alla pengar fortfarande kvar i madrassen :D
(Ursäkta de grova generaliseringarna, får fila på ett inlägg om oss som inte kör premiumbil också ;) )
Borgholm - Kommunen på ruinens brant
Ja, detta var ett förslag till slogan vår för kommun och det stämmer väldigt väl. Så länge jag kan komma ihåg har ekonomin varit ett hett ämne, alltid på minus och alltid nedskräningar i de områden där man minst vill det. Nog för att det ur utvecklingssynpunkt är bra att medverka i olika projekt och odla relationer med andra regioner i landet men precis som för människors utveckling sågår den inte framåt om inte de mest basala behoven är tillfredsställda.
För mig är det ganska obegripligt att många av de politiker som sitter i kommunen sitter kvar. Mycket av den positiva utveckling som sker är p.g.a. att det finns eldsjälar och drivna människor i olika företag som sätter fart på ön!
Med andra ord, om vi inte ser till att barnomsorgen fungerar tillfredsställande så att människor faktiskt kan arbeta mer och bidra med skattepengar, att skolan håller en godkänd nivå, att våra äldre tas väl om hand om istället för att skyffla in dem på ett äldreboende (i bästa fall) där personalen inte har särskilt mycket tid över till sånt där som är självklart för en annan (ut och gå en kort promenad, morgonkaffe, bara en liten pratstund för att lugna).
Att ungdomar får ha en meningsfull fritid istället för att driva omkring i brist på annat samt att vi invånare faktiskt känner att vi betyder något för kommunen och inte bara är några idioter som inte hade vett nog att dra samtidigt med turisterna (som släcker lyser och låser bron).
För det är ju faktiskt så att kommunen ska finnas till för invånarna, INTE tvärtom. När man så har täckt dessa behov som finns så ska man absolut försöka utveckla och bygga upp ett samhälle på mer än basnivå, det är då man kan utöka med olika projekt för att öka turismen/turistsäsongen, nätverk för företag, marknadsföra sig för att få folk att flytta hit eller vad det nu är man tänker sig att man vill göra.
För mig är det ganska obegripligt att många av de politiker som sitter i kommunen sitter kvar. Mycket av den positiva utveckling som sker är p.g.a. att det finns eldsjälar och drivna människor i olika företag som sätter fart på ön!
Med andra ord, om vi inte ser till att barnomsorgen fungerar tillfredsställande så att människor faktiskt kan arbeta mer och bidra med skattepengar, att skolan håller en godkänd nivå, att våra äldre tas väl om hand om istället för att skyffla in dem på ett äldreboende (i bästa fall) där personalen inte har särskilt mycket tid över till sånt där som är självklart för en annan (ut och gå en kort promenad, morgonkaffe, bara en liten pratstund för att lugna).
Att ungdomar får ha en meningsfull fritid istället för att driva omkring i brist på annat samt att vi invånare faktiskt känner att vi betyder något för kommunen och inte bara är några idioter som inte hade vett nog att dra samtidigt med turisterna (som släcker lyser och låser bron).
För det är ju faktiskt så att kommunen ska finnas till för invånarna, INTE tvärtom. När man så har täckt dessa behov som finns så ska man absolut försöka utveckla och bygga upp ett samhälle på mer än basnivå, det är då man kan utöka med olika projekt för att öka turismen/turistsäsongen, nätverk för företag, marknadsföra sig för att få folk att flytta hit eller vad det nu är man tänker sig att man vill göra.
För ovanligheten skull..
..ska jag jobba i helgen, blir inte många pass på en halvtidstjänst men känns som jag börjar komma ikapp mig själv nu, halvtid är skönt men lite för slappt och målet är att hamna på 75% så får se hur det blir med det framöver. Efter sommaren kanske?
Längtar något galet efter sommaren nu, trött på kyla och rusk, kanske särskilt efter att ha blivit duschad av spöregn i 1,5 timme och förra månadens elräkning. Vill ha sol och ljumma vindar, jordgubbar och känslan av att man har hur mycket energi som helst, för att buffra inför höstens och vinterns mörker. Nånstans i förra sommarens stress glömde detta och då blir vintern j-ligt låååååååång!
Den här låten bjuder C på idag för att det är fredag ;)
Cartoons – Doodah (Radio 'N' Roll Mix)
Och här får ni en gamling från mig som jag rotade fram långt inne i Spotifys inre..
Enigma – Return To Innocence
Längtar något galet efter sommaren nu, trött på kyla och rusk, kanske särskilt efter att ha blivit duschad av spöregn i 1,5 timme och förra månadens elräkning. Vill ha sol och ljumma vindar, jordgubbar och känslan av att man har hur mycket energi som helst, för att buffra inför höstens och vinterns mörker. Nånstans i förra sommarens stress glömde detta och då blir vintern j-ligt låååååååång!
Den här låten bjuder C på idag för att det är fredag ;)
Cartoons – Doodah (Radio 'N' Roll Mix)
Och här får ni en gamling från mig som jag rotade fram långt inne i Spotifys inre..
Enigma – Return To Innocence
Utmaning till mig själv och ni som också känner er manade
Jag kommer förmodligen aldrig mer sätta min fot på ett gym då jag tycker det är fruktansvärt tråkigt och inte på något sätt stimulerande men promenader är helt gratis och simhallen kanske får sig ett och annat besök så det ska nog gå att lösa på ett eller annat sätt! Det värsta är sockret, vilken äcklig j-a drog det är men nu ska den ut ur systemet.
Alltid svårt att sätta ett mål men för att inte vara helt orimligt och att jag ska hänga med både fysiskt och psykiskt så har jag satt 10 kg på 3 månader vilket borde vara lätt som en plätt..
Det kommer bli tufft, jag kommer säkert svära och bli sjukt irriterad på mig själv men senaste tidens extrema soffpotatisperiod i kombination med alldeles för mycket socker och dåliga matvanor har satt sina spår så nu kör jag ett ryck.
Vilka är med?!
Tillbaka på land igen
Och jag som trodde att det skulle finnas massor med tid till åtminstone ett blogginlägg på bussen? Tji fick jag, hade en vild och galen unge att hålla styr på och knappt en lugn minut på hela dygnet, verkligt härlig semester.. :S
Vilket osökt för oss in på det här med barn och deras utveckling/uppfostran/whatever, eller något i den stilen iallafall.. För är det normalt att barn kör med svaret "DU HAR INTE SAGT att jag inte får göra det"? Typ som att man i normalfallet säger eller skriver upp varenda regel som ska tillämpas? T.ex. att man inte smäller till någon rakt i ansiktet? Ska man verkligen behöva säga till om sånt? Och vart f-n kommer det ifrån? Att jag är född med temperament är en sak men slå folk i ansiktet gör jag inte och inte gubben heller för den delen? Så var finns boven? Cartoon Network? Ännu mer skrämmande är nästan just det svaret man får, att man inte sagt till om att man inte får göra det.. Behöver man inte tänka själv nu heller om vad som kan tänkas är rätt eller fel? För jag antar att även en 5-åring borde förstå att man inte slår andra till höger och vänster eller övervärderar jag hans förmåga kanske?? Tips mottages TACKSAMT!
Dagen före
Japp, för imorgon sticker vi iväg på en dygnskryss till Mariehamn (Åland) hela familjen. Dem har lite påsklovsspecial just nu så hoppas att grabben tycker det är kul. Ser fram emot den här minisemestern med min lilla familj!
Annars rullar det på som vanligt..
Har kommit fram till att jag är nog en person som tillhör gruppen "Vi som funderar över saker som inte ens borde funderas över". En kväll för några veckor sedan, precis innan jag skulle somna så kläcker jag plötsligt frågan (till sambon som fortfarande är vaken) varför Trafikverket tagit bort skylten - Varning för mufflonfår? Precis som att mitt liv skulle gå under om jag inte får svar på den frågan? Ofta är det ganska kul men lustigt att det ens dyker upp i hjärnan men som kan ge en ett ordentligt garv mitt i all vardagstristess :)
Nä hörrni, det här inlägget blev splittrat och inte alls så kul som jag trodde, tror jag får börja ta med mig anteckningsbock när jag är hemifrån, det är oftast då dem mest känsloladdade tankarna dyker upp, glada som ilskna/bittra/ledsna/hysteriska/förvirrande etc.etc. Tyvärr blir inläggen från mobilen dåliga när man lägger upp dem och tar för lång tid, annars hade det dykt upp betydligt fler och roligare inlägg lite då och då ;)
Återkommer troligtvis imorgon, har ju runt 6 timmars bussfärd mot huvudstaden att fördriva..
Annars rullar det på som vanligt..
Har kommit fram till att jag är nog en person som tillhör gruppen "Vi som funderar över saker som inte ens borde funderas över". En kväll för några veckor sedan, precis innan jag skulle somna så kläcker jag plötsligt frågan (till sambon som fortfarande är vaken) varför Trafikverket tagit bort skylten - Varning för mufflonfår? Precis som att mitt liv skulle gå under om jag inte får svar på den frågan? Ofta är det ganska kul men lustigt att det ens dyker upp i hjärnan men som kan ge en ett ordentligt garv mitt i all vardagstristess :)
Nä hörrni, det här inlägget blev splittrat och inte alls så kul som jag trodde, tror jag får börja ta med mig anteckningsbock när jag är hemifrån, det är oftast då dem mest känsloladdade tankarna dyker upp, glada som ilskna/bittra/ledsna/hysteriska/förvirrande etc.etc. Tyvärr blir inläggen från mobilen dåliga när man lägger upp dem och tar för lång tid, annars hade det dykt upp betydligt fler och roligare inlägg lite då och då ;)
Återkommer troligtvis imorgon, har ju runt 6 timmars bussfärd mot huvudstaden att fördriva..
Sånt där som ingen pratar om..
..men som jag inte kan sluta tänka på. Många kommer säkert tycka att ingen annan har med det här att göra förutom jag och min familj men helt allvarligt. Hade jag vetat det som jag vet nu, så hade jag förmodligen inte behövt må som jag gjort heller.
Därför tycker jag på något sätt att det här inte alls är något som ska talas tyst om, det handlar om MA, missed abortion, fördröjt missfall och på vårdguiderna står det såhär:
Fördröjt missfall (missed abortion)
Ibland dör fostret utan att kroppen hinner reagera och stöta ut det. Det kallas fördröjt missfall eller missed abortion. Det är inte ovanligt att kvinnan fortsätter att känna sig gravid trots att fostret har varit dött i flera veckor. Förr eller senare stöter dock kroppen ifrån sig fostret. Om kvinnan inte haft några symtom händer det att detta först upptäcks vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen. Det är därför bra om man har en nära anhörig med sig vid ultraljudundersökningar. Om kvinnan inget ont anat kan det bli ett chockartat besked.
Jag hittar ingenting om hur vanligt just detta är dock men 15-20% av alla graviditeter slutar i tidigt missfall (efter att grav är konstaterad), tydligen 3 av 4 när det är så tidigt att man inte ens vet något ännu. Ganska många ändå..
1 vecka efter att jag först känt att något var fel så fick jag komma till privatgyn. På Landstinget fick jag bara svaret att missfall är vanligt, trots att det till en början inte alls behövde vara så, någon undersökning fick jag inte trots att jag helst velat ha detta direkt. Numret till akutgyn fick jag dock, OM jag nu mot förmodan skulle känna att jag behövde komma in akut. Det kändes enbart som att man var världens största belastning för dem, precis ett sånt bemötande man inte vill ha i den sitsen.
På privatgyn konstaterades att det fanns en liiiiten hinnsäck men inget synligt foster, fatta chocken, vadå ingenting där? Att missfall är vanligt fram till vecka 12 vet kanske dem flesta men att det inte ens är något där? Den tanken har jag aldrig ens ställt mig och inte ens läst om. Fruktansvärd chock, läkaren beklagade helt iskallt och empatilöst, grät hysteriskt hela vägen ut genom expeditionen där jag skulle ta blodprov. SSK bara svamlade och frågade om jag blivit något klokare över situationen och jag kände mest att jag ville ge henne en fet smäll och be henne hålla käften. Har ingen aning om hur jag kom därifrån eller hur jag tog mig hem sen..
Väl hemma började jag googla och fick upp ett par tänkbara alternativ till det läkaren sagt, han ville att jag skulle komma på ny undersökning för att bekräfta men om man inte vet, ska man då säga att det redan är kört?
När det sen inte hände något mer fysiskt så började man verkligen fundera över vad som hände så jag bokade ny tid hos en annan läkare veckan efter som konstaterar det jag googlat fram.
Alt. 1. Inte så långt gången som beräknat.
Alt. 2. Missfall på gång
I nuläget kan han inte ställa diagnos då det skulle kunna vara vilket som. Konstigt att läkaren veckan innan redan ställt diagnos och även beklagat?
Bokar ny tid för undersökning 2 veckor senare men dagen efter kommer allting ut, nästan 3 veckor efter att jag först tog kontakt med sjukvården.
3 veckor av ovisshet, olika besked, obefintlig hjälp från Landstinget trots att jag som alla andra betalar skatt och har rätt till hjälp om jag känner behov av det. Att inte veta vad som ska hända kändes värre än om missfallet hade skett direkt, då hade man iallafall vetat och kunde bearbeta. Men att det ska vara lugnt ena dagen och nästa värre och själv behöva söka runt för att få svar och detta i 3 veckor, kändes som psykisk terror. 3 veckor var jag hemma från jobbet och väntade, ingen sa att det kunde vara fördröjt, det hette att det skulle hända snart och när det väl gjorde det så kändes det nästan som en lättnad. Att äntligen få veta och att få ett avslut.
Så mina tips till er som går igenom liknande är att kräva den hjälp ni har rätt till, det är inte bra för en att gå runt med konstant oro i 3 veckor, kanske mer, kanske mindre. Och om möjligt, läs på innan ni söker hjälp för att kunna konfrontera läkaren (om man orkar detta), kan man vid undersökningen inte säkert veta än så känns det väl bättre att veta att det är för tidigt att säga något än att ställa en trolig diagnos som kanske inte stämmer sen ändå. :S
Därför tycker jag på något sätt att det här inte alls är något som ska talas tyst om, det handlar om MA, missed abortion, fördröjt missfall och på vårdguiderna står det såhär:
Fördröjt missfall (missed abortion)
Ibland dör fostret utan att kroppen hinner reagera och stöta ut det. Det kallas fördröjt missfall eller missed abortion. Det är inte ovanligt att kvinnan fortsätter att känna sig gravid trots att fostret har varit dött i flera veckor. Förr eller senare stöter dock kroppen ifrån sig fostret. Om kvinnan inte haft några symtom händer det att detta först upptäcks vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen. Det är därför bra om man har en nära anhörig med sig vid ultraljudundersökningar. Om kvinnan inget ont anat kan det bli ett chockartat besked.
Jag hittar ingenting om hur vanligt just detta är dock men 15-20% av alla graviditeter slutar i tidigt missfall (efter att grav är konstaterad), tydligen 3 av 4 när det är så tidigt att man inte ens vet något ännu. Ganska många ändå..
1 vecka efter att jag först känt att något var fel så fick jag komma till privatgyn. På Landstinget fick jag bara svaret att missfall är vanligt, trots att det till en början inte alls behövde vara så, någon undersökning fick jag inte trots att jag helst velat ha detta direkt. Numret till akutgyn fick jag dock, OM jag nu mot förmodan skulle känna att jag behövde komma in akut. Det kändes enbart som att man var världens största belastning för dem, precis ett sånt bemötande man inte vill ha i den sitsen.
På privatgyn konstaterades att det fanns en liiiiten hinnsäck men inget synligt foster, fatta chocken, vadå ingenting där? Att missfall är vanligt fram till vecka 12 vet kanske dem flesta men att det inte ens är något där? Den tanken har jag aldrig ens ställt mig och inte ens läst om. Fruktansvärd chock, läkaren beklagade helt iskallt och empatilöst, grät hysteriskt hela vägen ut genom expeditionen där jag skulle ta blodprov. SSK bara svamlade och frågade om jag blivit något klokare över situationen och jag kände mest att jag ville ge henne en fet smäll och be henne hålla käften. Har ingen aning om hur jag kom därifrån eller hur jag tog mig hem sen..
Väl hemma började jag googla och fick upp ett par tänkbara alternativ till det läkaren sagt, han ville att jag skulle komma på ny undersökning för att bekräfta men om man inte vet, ska man då säga att det redan är kört?
När det sen inte hände något mer fysiskt så började man verkligen fundera över vad som hände så jag bokade ny tid hos en annan läkare veckan efter som konstaterar det jag googlat fram.
Alt. 1. Inte så långt gången som beräknat.
Alt. 2. Missfall på gång
I nuläget kan han inte ställa diagnos då det skulle kunna vara vilket som. Konstigt att läkaren veckan innan redan ställt diagnos och även beklagat?
Bokar ny tid för undersökning 2 veckor senare men dagen efter kommer allting ut, nästan 3 veckor efter att jag först tog kontakt med sjukvården.
3 veckor av ovisshet, olika besked, obefintlig hjälp från Landstinget trots att jag som alla andra betalar skatt och har rätt till hjälp om jag känner behov av det. Att inte veta vad som ska hända kändes värre än om missfallet hade skett direkt, då hade man iallafall vetat och kunde bearbeta. Men att det ska vara lugnt ena dagen och nästa värre och själv behöva söka runt för att få svar och detta i 3 veckor, kändes som psykisk terror. 3 veckor var jag hemma från jobbet och väntade, ingen sa att det kunde vara fördröjt, det hette att det skulle hända snart och när det väl gjorde det så kändes det nästan som en lättnad. Att äntligen få veta och att få ett avslut.
Så mina tips till er som går igenom liknande är att kräva den hjälp ni har rätt till, det är inte bra för en att gå runt med konstant oro i 3 veckor, kanske mer, kanske mindre. Och om möjligt, läs på innan ni söker hjälp för att kunna konfrontera läkaren (om man orkar detta), kan man vid undersökningen inte säkert veta än så känns det väl bättre att veta att det är för tidigt att säga något än att ställa en trolig diagnos som kanske inte stämmer sen ändå. :S
Den som väntar på något gott..
..väntar alltid för länge! Ledsen för långt uppehåll. Har haft fullt upp med lite av varje senaste veckan och då får datorn vila!
Började förra veckan med möte hos psykoterapeuten, till alla som tycker det är löjligt att gå hos en eller tabu att prata om att man träffar en säger jag bara: Screw you!! Förmodligen borde fler testa att faktiskt uppsöka en. Hur eller hur så åkte hon på en rejäl mundiarré sist, allt bara rann ur som vatten. Tårar och ord kom om vartannat, kändes som jag höll på att snora ner hela rummet och orden bara flög ut blandad med en del svordomar och en hel massa (till en början) osammanhängande bölspråk.
Detta samtidigt som frustrationen började rinna av, en fruktansvärt skön känsla det där, när man sitter hos en helt opartisk person och helt plötsligt är man tillåten att SPYYYYY ur sig all bitterhet, all ledsamhet och allt hat, all aggression och alla känslor som varit förpassade till ett mörkt rum långt inne i en men som någon annan har haft nyckeln till. Ingen som säger att det du känner/tänker/tycker är fel utan bara lyssnar. Så småningom blir det också hjälp med att styra om tankesättet, att inte låta hjärnspökena komma åt mig mer, att sluta älta alla tankar om och om igen och att kunna varva ner bättre.
Samtidigt som det var skönt att spy galla så följde en vecka med galen ångest. Jag har alltid trott att det där är något som psykiskt klena människor har, ångest.. Svårt att ta på, vad är det egentligen? För mig yttrade det sig i rastlöshet, som övergick i en krypande känsla i hela kroppen, en känsla av oro inom en som inte går att ta på riktigt. Som att man hela tiden går och tror att det kommer hända något, lite småskrajsen, småparanoid (eller mycket skulle nog sambon säga). Till slut åt ångesten upp sömnen också och sen gick det snabbt utför med sjukskrivning 3 månader på köpet och diverse medikament som ändå inte gjorde någon skillnad mer än att man blev sjukt aggressiv (ännu mer än normalt?). Försökte sen gå tillbaka på heltid men kraschade nästan direkt och sen hände det ena efter det andra så jag bestämde mig för att gå ner till 50% jobb men avsluta sjukskrivningen helt. Det absolut bästa jag kunde gjort, nu känns det som det börjar flyta bättre och att hjärnan börjat avstressa sig.
Det har varit en lång väg och den har varit jävligt ensam många gånger men jag tror att det blir bra till slut och att jag lärt mig mycket när jag kommer av det här tåget..
Började förra veckan med möte hos psykoterapeuten, till alla som tycker det är löjligt att gå hos en eller tabu att prata om att man träffar en säger jag bara: Screw you!! Förmodligen borde fler testa att faktiskt uppsöka en. Hur eller hur så åkte hon på en rejäl mundiarré sist, allt bara rann ur som vatten. Tårar och ord kom om vartannat, kändes som jag höll på att snora ner hela rummet och orden bara flög ut blandad med en del svordomar och en hel massa (till en början) osammanhängande bölspråk.
Detta samtidigt som frustrationen började rinna av, en fruktansvärt skön känsla det där, när man sitter hos en helt opartisk person och helt plötsligt är man tillåten att SPYYYYY ur sig all bitterhet, all ledsamhet och allt hat, all aggression och alla känslor som varit förpassade till ett mörkt rum långt inne i en men som någon annan har haft nyckeln till. Ingen som säger att det du känner/tänker/tycker är fel utan bara lyssnar. Så småningom blir det också hjälp med att styra om tankesättet, att inte låta hjärnspökena komma åt mig mer, att sluta älta alla tankar om och om igen och att kunna varva ner bättre.
Samtidigt som det var skönt att spy galla så följde en vecka med galen ångest. Jag har alltid trott att det där är något som psykiskt klena människor har, ångest.. Svårt att ta på, vad är det egentligen? För mig yttrade det sig i rastlöshet, som övergick i en krypande känsla i hela kroppen, en känsla av oro inom en som inte går att ta på riktigt. Som att man hela tiden går och tror att det kommer hända något, lite småskrajsen, småparanoid (eller mycket skulle nog sambon säga). Till slut åt ångesten upp sömnen också och sen gick det snabbt utför med sjukskrivning 3 månader på köpet och diverse medikament som ändå inte gjorde någon skillnad mer än att man blev sjukt aggressiv (ännu mer än normalt?). Försökte sen gå tillbaka på heltid men kraschade nästan direkt och sen hände det ena efter det andra så jag bestämde mig för att gå ner till 50% jobb men avsluta sjukskrivningen helt. Det absolut bästa jag kunde gjort, nu känns det som det börjar flyta bättre och att hjärnan börjat avstressa sig.
Det har varit en lång väg och den har varit jävligt ensam många gånger men jag tror att det blir bra till slut och att jag lärt mig mycket när jag kommer av det här tåget..
...
Det här är lite av vad som står på schemat idag!
Ni har ingen aning.......
....om hur ^#¥<£,^~£~£~${^\^$_<\?!~£{ gott det här var. Gäller att våga testa lite tydligen och nu gick jag en bit utanför min smak men ohh :)
Hur vet man förresten om mögelost/ädelost är för möglig för att äta? Eller kan den bli hur möglig som helst utan att det gör något?
När man minst anar det?
Just som jag trodde att jag hade idétorka för dagen och skulle lämna bloggen orörd så kom jag över en kort info på en film som jag började fundera lite över:
"En grupp excentriska trumslagare verkställer en serie musikaliska attacker mot staden och spelar på allt utom vanliga instrument. En tondöv, musikhatande polis börjar utreda fallet och hans jakt på de musikaliska terroristerna förvandlas snart till en personlig vendetta."
Miljoner var frågorna som dök upp, lika många miljoner mindre svar fick jag.
Hur tänkte han som skrev manuset? Hade det spelat någon roll om polisen hade absolut gehör? Hade detta gjort honom mindre musikhatande? Hur stor är chansen att vi blir musikaliskt attackerade i verkligheten? Är det vad Sean Banan gör, musikalisk attack? Eller Justin Bieber? Hur blev vändningen en personlig vendetta, tog polisen det plötsligt personligt att dem spelar kasst, trots att han hatar musik? Eller ändrade han sig? Typ började uppskatta vanlig musik som inte ses som en musikalisk attack i brist på sådan? Vad är det för instrument dem spelar som är allt utom vanliga? Glasflaskor fyllda med olika nivåer vatten? Fruktflöjter à la någon reklam för frukt som satt uppklistrat i hela Kalmar för några veckor sen?
Frågorna är som sagt många och ju mer jag funderar, ju mer känner jag att jag måste se filmen? Sound of Noise heter den och går på Canal+ First mellan 23.05-01.00 så sannolikheten att jag kommer se den är minimal. Om någon mot förmodan vet vilken film detta är och har orkat stanna filmen igenom utan att zappa vidare så kanske ni kan berätta vad som hände?!
"En grupp excentriska trumslagare verkställer en serie musikaliska attacker mot staden och spelar på allt utom vanliga instrument. En tondöv, musikhatande polis börjar utreda fallet och hans jakt på de musikaliska terroristerna förvandlas snart till en personlig vendetta."
Miljoner var frågorna som dök upp, lika många miljoner mindre svar fick jag.
Hur tänkte han som skrev manuset? Hade det spelat någon roll om polisen hade absolut gehör? Hade detta gjort honom mindre musikhatande? Hur stor är chansen att vi blir musikaliskt attackerade i verkligheten? Är det vad Sean Banan gör, musikalisk attack? Eller Justin Bieber? Hur blev vändningen en personlig vendetta, tog polisen det plötsligt personligt att dem spelar kasst, trots att han hatar musik? Eller ändrade han sig? Typ började uppskatta vanlig musik som inte ses som en musikalisk attack i brist på sådan? Vad är det för instrument dem spelar som är allt utom vanliga? Glasflaskor fyllda med olika nivåer vatten? Fruktflöjter à la någon reklam för frukt som satt uppklistrat i hela Kalmar för några veckor sen?
Frågorna är som sagt många och ju mer jag funderar, ju mer känner jag att jag måste se filmen? Sound of Noise heter den och går på Canal+ First mellan 23.05-01.00 så sannolikheten att jag kommer se den är minimal. Om någon mot förmodan vet vilken film detta är och har orkat stanna filmen igenom utan att zappa vidare så kanske ni kan berätta vad som hände?!
Våffelpremiär!
..
