Sånt där som ingen pratar om..
..men som jag inte kan sluta tänka på. Många kommer säkert tycka att ingen annan har med det här att göra förutom jag och min familj men helt allvarligt. Hade jag vetat det som jag vet nu, så hade jag förmodligen inte behövt må som jag gjort heller.
Därför tycker jag på något sätt att det här inte alls är något som ska talas tyst om, det handlar om MA, missed abortion, fördröjt missfall och på vårdguiderna står det såhär:
Fördröjt missfall (missed abortion)
Ibland dör fostret utan att kroppen hinner reagera och stöta ut det. Det kallas fördröjt missfall eller missed abortion. Det är inte ovanligt att kvinnan fortsätter att känna sig gravid trots att fostret har varit dött i flera veckor. Förr eller senare stöter dock kroppen ifrån sig fostret. Om kvinnan inte haft några symtom händer det att detta först upptäcks vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen. Det är därför bra om man har en nära anhörig med sig vid ultraljudundersökningar. Om kvinnan inget ont anat kan det bli ett chockartat besked.
Jag hittar ingenting om hur vanligt just detta är dock men 15-20% av alla graviditeter slutar i tidigt missfall (efter att grav är konstaterad), tydligen 3 av 4 när det är så tidigt att man inte ens vet något ännu. Ganska många ändå..
1 vecka efter att jag först känt att något var fel så fick jag komma till privatgyn. På Landstinget fick jag bara svaret att missfall är vanligt, trots att det till en början inte alls behövde vara så, någon undersökning fick jag inte trots att jag helst velat ha detta direkt. Numret till akutgyn fick jag dock, OM jag nu mot förmodan skulle känna att jag behövde komma in akut. Det kändes enbart som att man var världens största belastning för dem, precis ett sånt bemötande man inte vill ha i den sitsen.
På privatgyn konstaterades att det fanns en liiiiten hinnsäck men inget synligt foster, fatta chocken, vadå ingenting där? Att missfall är vanligt fram till vecka 12 vet kanske dem flesta men att det inte ens är något där? Den tanken har jag aldrig ens ställt mig och inte ens läst om. Fruktansvärd chock, läkaren beklagade helt iskallt och empatilöst, grät hysteriskt hela vägen ut genom expeditionen där jag skulle ta blodprov. SSK bara svamlade och frågade om jag blivit något klokare över situationen och jag kände mest att jag ville ge henne en fet smäll och be henne hålla käften. Har ingen aning om hur jag kom därifrån eller hur jag tog mig hem sen..
Väl hemma började jag googla och fick upp ett par tänkbara alternativ till det läkaren sagt, han ville att jag skulle komma på ny undersökning för att bekräfta men om man inte vet, ska man då säga att det redan är kört?
När det sen inte hände något mer fysiskt så började man verkligen fundera över vad som hände så jag bokade ny tid hos en annan läkare veckan efter som konstaterar det jag googlat fram.
Alt. 1. Inte så långt gången som beräknat.
Alt. 2. Missfall på gång
I nuläget kan han inte ställa diagnos då det skulle kunna vara vilket som. Konstigt att läkaren veckan innan redan ställt diagnos och även beklagat?
Bokar ny tid för undersökning 2 veckor senare men dagen efter kommer allting ut, nästan 3 veckor efter att jag först tog kontakt med sjukvården.
3 veckor av ovisshet, olika besked, obefintlig hjälp från Landstinget trots att jag som alla andra betalar skatt och har rätt till hjälp om jag känner behov av det. Att inte veta vad som ska hända kändes värre än om missfallet hade skett direkt, då hade man iallafall vetat och kunde bearbeta. Men att det ska vara lugnt ena dagen och nästa värre och själv behöva söka runt för att få svar och detta i 3 veckor, kändes som psykisk terror. 3 veckor var jag hemma från jobbet och väntade, ingen sa att det kunde vara fördröjt, det hette att det skulle hända snart och när det väl gjorde det så kändes det nästan som en lättnad. Att äntligen få veta och att få ett avslut.
Så mina tips till er som går igenom liknande är att kräva den hjälp ni har rätt till, det är inte bra för en att gå runt med konstant oro i 3 veckor, kanske mer, kanske mindre. Och om möjligt, läs på innan ni söker hjälp för att kunna konfrontera läkaren (om man orkar detta), kan man vid undersökningen inte säkert veta än så känns det väl bättre att veta att det är för tidigt att säga något än att ställa en trolig diagnos som kanske inte stämmer sen ändå. :S
Därför tycker jag på något sätt att det här inte alls är något som ska talas tyst om, det handlar om MA, missed abortion, fördröjt missfall och på vårdguiderna står det såhär:
Fördröjt missfall (missed abortion)
Ibland dör fostret utan att kroppen hinner reagera och stöta ut det. Det kallas fördröjt missfall eller missed abortion. Det är inte ovanligt att kvinnan fortsätter att känna sig gravid trots att fostret har varit dött i flera veckor. Förr eller senare stöter dock kroppen ifrån sig fostret. Om kvinnan inte haft några symtom händer det att detta först upptäcks vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen. Det är därför bra om man har en nära anhörig med sig vid ultraljudundersökningar. Om kvinnan inget ont anat kan det bli ett chockartat besked.
Jag hittar ingenting om hur vanligt just detta är dock men 15-20% av alla graviditeter slutar i tidigt missfall (efter att grav är konstaterad), tydligen 3 av 4 när det är så tidigt att man inte ens vet något ännu. Ganska många ändå..
1 vecka efter att jag först känt att något var fel så fick jag komma till privatgyn. På Landstinget fick jag bara svaret att missfall är vanligt, trots att det till en början inte alls behövde vara så, någon undersökning fick jag inte trots att jag helst velat ha detta direkt. Numret till akutgyn fick jag dock, OM jag nu mot förmodan skulle känna att jag behövde komma in akut. Det kändes enbart som att man var världens största belastning för dem, precis ett sånt bemötande man inte vill ha i den sitsen.
På privatgyn konstaterades att det fanns en liiiiten hinnsäck men inget synligt foster, fatta chocken, vadå ingenting där? Att missfall är vanligt fram till vecka 12 vet kanske dem flesta men att det inte ens är något där? Den tanken har jag aldrig ens ställt mig och inte ens läst om. Fruktansvärd chock, läkaren beklagade helt iskallt och empatilöst, grät hysteriskt hela vägen ut genom expeditionen där jag skulle ta blodprov. SSK bara svamlade och frågade om jag blivit något klokare över situationen och jag kände mest att jag ville ge henne en fet smäll och be henne hålla käften. Har ingen aning om hur jag kom därifrån eller hur jag tog mig hem sen..
Väl hemma började jag googla och fick upp ett par tänkbara alternativ till det läkaren sagt, han ville att jag skulle komma på ny undersökning för att bekräfta men om man inte vet, ska man då säga att det redan är kört?
När det sen inte hände något mer fysiskt så började man verkligen fundera över vad som hände så jag bokade ny tid hos en annan läkare veckan efter som konstaterar det jag googlat fram.
Alt. 1. Inte så långt gången som beräknat.
Alt. 2. Missfall på gång
I nuläget kan han inte ställa diagnos då det skulle kunna vara vilket som. Konstigt att läkaren veckan innan redan ställt diagnos och även beklagat?
Bokar ny tid för undersökning 2 veckor senare men dagen efter kommer allting ut, nästan 3 veckor efter att jag först tog kontakt med sjukvården.
3 veckor av ovisshet, olika besked, obefintlig hjälp från Landstinget trots att jag som alla andra betalar skatt och har rätt till hjälp om jag känner behov av det. Att inte veta vad som ska hända kändes värre än om missfallet hade skett direkt, då hade man iallafall vetat och kunde bearbeta. Men att det ska vara lugnt ena dagen och nästa värre och själv behöva söka runt för att få svar och detta i 3 veckor, kändes som psykisk terror. 3 veckor var jag hemma från jobbet och väntade, ingen sa att det kunde vara fördröjt, det hette att det skulle hända snart och när det väl gjorde det så kändes det nästan som en lättnad. Att äntligen få veta och att få ett avslut.
Så mina tips till er som går igenom liknande är att kräva den hjälp ni har rätt till, det är inte bra för en att gå runt med konstant oro i 3 veckor, kanske mer, kanske mindre. Och om möjligt, läs på innan ni söker hjälp för att kunna konfrontera läkaren (om man orkar detta), kan man vid undersökningen inte säkert veta än så känns det väl bättre att veta att det är för tidigt att säga något än att ställa en trolig diagnos som kanske inte stämmer sen ändå. :S
Kommentarer
Trackback
