Sånt där som ingen pratar om..
Därför tycker jag på något sätt att det här inte alls är något som ska talas tyst om, det handlar om MA, missed abortion, fördröjt missfall och på vårdguiderna står det såhär:
Fördröjt missfall (missed abortion)
Ibland dör fostret utan att kroppen hinner reagera och stöta ut det. Det kallas fördröjt missfall eller missed abortion. Det är inte ovanligt att kvinnan fortsätter att känna sig gravid trots att fostret har varit dött i flera veckor. Förr eller senare stöter dock kroppen ifrån sig fostret. Om kvinnan inte haft några symtom händer det att detta först upptäcks vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen. Det är därför bra om man har en nära anhörig med sig vid ultraljudundersökningar. Om kvinnan inget ont anat kan det bli ett chockartat besked.
Jag hittar ingenting om hur vanligt just detta är dock men 15-20% av alla graviditeter slutar i tidigt missfall (efter att grav är konstaterad), tydligen 3 av 4 när det är så tidigt att man inte ens vet något ännu. Ganska många ändå..
1 vecka efter att jag först känt att något var fel så fick jag komma till privatgyn. På Landstinget fick jag bara svaret att missfall är vanligt, trots att det till en början inte alls behövde vara så, någon undersökning fick jag inte trots att jag helst velat ha detta direkt. Numret till akutgyn fick jag dock, OM jag nu mot förmodan skulle känna att jag behövde komma in akut. Det kändes enbart som att man var världens största belastning för dem, precis ett sånt bemötande man inte vill ha i den sitsen.
På privatgyn konstaterades att det fanns en liiiiten hinnsäck men inget synligt foster, fatta chocken, vadå ingenting där? Att missfall är vanligt fram till vecka 12 vet kanske dem flesta men att det inte ens är något där? Den tanken har jag aldrig ens ställt mig och inte ens läst om. Fruktansvärd chock, läkaren beklagade helt iskallt och empatilöst, grät hysteriskt hela vägen ut genom expeditionen där jag skulle ta blodprov. SSK bara svamlade och frågade om jag blivit något klokare över situationen och jag kände mest att jag ville ge henne en fet smäll och be henne hålla käften. Har ingen aning om hur jag kom därifrån eller hur jag tog mig hem sen..
Väl hemma började jag googla och fick upp ett par tänkbara alternativ till det läkaren sagt, han ville att jag skulle komma på ny undersökning för att bekräfta men om man inte vet, ska man då säga att det redan är kört?
När det sen inte hände något mer fysiskt så började man verkligen fundera över vad som hände så jag bokade ny tid hos en annan läkare veckan efter som konstaterar det jag googlat fram.
Alt. 1. Inte så långt gången som beräknat.
Alt. 2. Missfall på gång
I nuläget kan han inte ställa diagnos då det skulle kunna vara vilket som. Konstigt att läkaren veckan innan redan ställt diagnos och även beklagat?
Bokar ny tid för undersökning 2 veckor senare men dagen efter kommer allting ut, nästan 3 veckor efter att jag först tog kontakt med sjukvården.
3 veckor av ovisshet, olika besked, obefintlig hjälp från Landstinget trots att jag som alla andra betalar skatt och har rätt till hjälp om jag känner behov av det. Att inte veta vad som ska hända kändes värre än om missfallet hade skett direkt, då hade man iallafall vetat och kunde bearbeta. Men att det ska vara lugnt ena dagen och nästa värre och själv behöva söka runt för att få svar och detta i 3 veckor, kändes som psykisk terror. 3 veckor var jag hemma från jobbet och väntade, ingen sa att det kunde vara fördröjt, det hette att det skulle hända snart och när det väl gjorde det så kändes det nästan som en lättnad. Att äntligen få veta och att få ett avslut.
Så mina tips till er som går igenom liknande är att kräva den hjälp ni har rätt till, det är inte bra för en att gå runt med konstant oro i 3 veckor, kanske mer, kanske mindre. Och om möjligt, läs på innan ni söker hjälp för att kunna konfrontera läkaren (om man orkar detta), kan man vid undersökningen inte säkert veta än så känns det väl bättre att veta att det är för tidigt att säga något än att ställa en trolig diagnos som kanske inte stämmer sen ändå. :S
Den som väntar på något gott..
Började förra veckan med möte hos psykoterapeuten, till alla som tycker det är löjligt att gå hos en eller tabu att prata om att man träffar en säger jag bara: Screw you!! Förmodligen borde fler testa att faktiskt uppsöka en. Hur eller hur så åkte hon på en rejäl mundiarré sist, allt bara rann ur som vatten. Tårar och ord kom om vartannat, kändes som jag höll på att snora ner hela rummet och orden bara flög ut blandad med en del svordomar och en hel massa (till en början) osammanhängande bölspråk.
Detta samtidigt som frustrationen började rinna av, en fruktansvärt skön känsla det där, när man sitter hos en helt opartisk person och helt plötsligt är man tillåten att SPYYYYY ur sig all bitterhet, all ledsamhet och allt hat, all aggression och alla känslor som varit förpassade till ett mörkt rum långt inne i en men som någon annan har haft nyckeln till. Ingen som säger att det du känner/tänker/tycker är fel utan bara lyssnar. Så småningom blir det också hjälp med att styra om tankesättet, att inte låta hjärnspökena komma åt mig mer, att sluta älta alla tankar om och om igen och att kunna varva ner bättre.
Samtidigt som det var skönt att spy galla så följde en vecka med galen ångest. Jag har alltid trott att det där är något som psykiskt klena människor har, ångest.. Svårt att ta på, vad är det egentligen? För mig yttrade det sig i rastlöshet, som övergick i en krypande känsla i hela kroppen, en känsla av oro inom en som inte går att ta på riktigt. Som att man hela tiden går och tror att det kommer hända något, lite småskrajsen, småparanoid (eller mycket skulle nog sambon säga). Till slut åt ångesten upp sömnen också och sen gick det snabbt utför med sjukskrivning 3 månader på köpet och diverse medikament som ändå inte gjorde någon skillnad mer än att man blev sjukt aggressiv (ännu mer än normalt?). Försökte sen gå tillbaka på heltid men kraschade nästan direkt och sen hände det ena efter det andra så jag bestämde mig för att gå ner till 50% jobb men avsluta sjukskrivningen helt. Det absolut bästa jag kunde gjort, nu känns det som det börjar flyta bättre och att hjärnan börjat avstressa sig.
Det har varit en lång väg och den har varit jävligt ensam många gånger men jag tror att det blir bra till slut och att jag lärt mig mycket när jag kommer av det här tåget..
...
Det här är lite av vad som står på schemat idag!
Ni har ingen aning.......
....om hur ^#¥<£,^~£~£~${^\^$_<\?!~£{ gott det här var. Gäller att våga testa lite tydligen och nu gick jag en bit utanför min smak men ohh :)
Hur vet man förresten om mögelost/ädelost är för möglig för att äta? Eller kan den bli hur möglig som helst utan att det gör något?
När man minst anar det?
"En grupp excentriska trumslagare verkställer en serie musikaliska attacker mot staden och spelar på allt utom vanliga instrument. En tondöv, musikhatande polis börjar utreda fallet och hans jakt på de musikaliska terroristerna förvandlas snart till en personlig vendetta."
Miljoner var frågorna som dök upp, lika många miljoner mindre svar fick jag.
Hur tänkte han som skrev manuset? Hade det spelat någon roll om polisen hade absolut gehör? Hade detta gjort honom mindre musikhatande? Hur stor är chansen att vi blir musikaliskt attackerade i verkligheten? Är det vad Sean Banan gör, musikalisk attack? Eller Justin Bieber? Hur blev vändningen en personlig vendetta, tog polisen det plötsligt personligt att dem spelar kasst, trots att han hatar musik? Eller ändrade han sig? Typ började uppskatta vanlig musik som inte ses som en musikalisk attack i brist på sådan? Vad är det för instrument dem spelar som är allt utom vanliga? Glasflaskor fyllda med olika nivåer vatten? Fruktflöjter à la någon reklam för frukt som satt uppklistrat i hela Kalmar för några veckor sen?
Frågorna är som sagt många och ju mer jag funderar, ju mer känner jag att jag måste se filmen? Sound of Noise heter den och går på Canal+ First mellan 23.05-01.00 så sannolikheten att jag kommer se den är minimal. Om någon mot förmodan vet vilken film detta är och har orkat stanna filmen igenom utan att zappa vidare så kanske ni kan berätta vad som hände?!
Våffelpremiär!
..
SUCK?!
Ikväll är det synd om mig, har nåt influensaskräp på gång igen och bannar mig själv för att jag stängt av värmepumpen för i år så jag måste ligga i en iskall skinnsoffa och kolla Maria Wern. Sonen levde dessutom rövare på simskolan, var sååå nära att bara ta honom och åka hem mitti alltihop men tänkte sen att simskolelärarna får ta och ryta ifrån istället eftersom det alltid biter bättre. Blev ett snack med en av lärarna efteråt där jag faktiskt sa att det är bättre att dem ryter till ordentligt nästa så nu hoppas jag verkligen att hans beteende börjar vända. Han behöver den sociala träningen som det innebär med gruppaktiviteter..
Det som dock vägde upp dagen var att C och jag blev bjudna på middag och att deklarationen är färdig och inlämnad = 8497:- rikare till midsommar som ska läggas på husmålningen :)
Det är jag som är den blodsugande bitchen på jobbet!
Om denna någon sen tycker att jag är en j-a bitch för att jag GÅNG PÅ GÅNG påtalar att personen MÅSTE läsa förarspecen för att inte strula till det för kollegor som ska bli avbytta, byta av personen eller har en anslutning med denna person, tja.. Då kan jag gärna vara en bitch! Alla gör fel någon gång men att alltid göra samma sorters fel och att göra fel precis varenda dag? Nja.. Hur eller hur har jag pratat med chefen om ett antal exempel som personen sjabblat till det för mig som jag fått reda upp så det är upp till ledningen att göra något åt, så länge jag slipper reda upp efter personen lägger jag ingen energi som sagt men huggtänderna var jävligt onödigt ändå! Även om bilden såg rolig ut och jag fick mig ett gott skratt sådär på fredagsmorgonen så ska väl vuxna människor knappast bete sig sådär....................
När jag ändå ska vara bitchig så kan jag väl passa på att ge en känga åt fjortisar (glöm aldrig att fjortis är ett beteende och inte en specifik ålder). En nära vän hade en statusuppdatering på FB igår om att hon inte förstod dem som konstant sitter och uppdaterar toklöjligt skit när dem är på fest. Håller med i varje ord, måste ju vara en fruktansvärt kass fest om man ägnar flera timmar åt att uppdatera om typ, ingenting? Dem värsta har oftast också mammor som är totalfjortisar som svarar helt puckade grejer, yuck...
Kan ibland tycka att även jag skriver onödiga grejer, vem f-n vill egentligen t.ex. veta att jag snart ska åka och jobba? Förmodligen ingen! Men jag försöker iallafall tänka att det ska vara någorlunda intressant och till nytta för dem man inte träffar så ofta, att hänga med i ens liv även om det inte blir till 100% ;)
Men nu ska jag sluta bittra mig över det och leta upp en bra film om det går någon ikväll? Tips??
Lev efter detta så blir livet lite mindre bittert?
..
Extreme Car Makeover?
Det här med att bilar inte är min grej fick en stackars människa på Liljas erfara i veckan när jag skulle hämta upp nån del till sambons bil. Började med att försöka förklara vad det var och det enda jag visste var att det var några gummimojänger (kanske packning?) till något med bromsoksrenoveringssatsgrej? Till slut tittade han på mig som jag vore ett UFO medans jag blev tyst och fortsatte leta i hjärnan efter dem exakta orden sambon hade sagt för att kunna få det här pinsamma ögonblicket överstökat men icke.. Efter vad jag tyckte var flera minuter (förmodligen bara sekunder) så frågade han om namnet på sambon och sen kunde han leta upp beställningen istället. Pust....
Dags att tänka på pensionen..
Nja.. Inte riktigt kanske men nästan! Har inte tid/ork till något längre inlägg ikväll utan nöjer mig med att tipsa er om något oerhört viktigt som kan göra STOR skillnad om det görs ett aktivt val! Nämligen pensionen, enda ni behöver göra (eller fråga någon som kan) är att kolla över vilka länder som är på tillväxt samt kika lite över hur deras kurvor ser ut.
Ju yngre du är, desto högre risk bör du ta! Du har en stund på dig att vända skutan tillbaka. Provade för några år sen att låta Swedbank förvalta mina pensionspengar samtidigt som jag skötte sambons pension samtidigt, när jag fick se resultatet efter ett halvår (gratistest 6 månader) blev jag grymt sur. Mina pengar var insatta på typ räntefonder, skulle kalla det direkt olämpligt eftersom jag då hade nästan 45 år kvar till pensionen. Risknivå minimal och en värdeökning med ca 40% det året lyckades jag vända det till, crap..
Men vadå tänker ni, 40% är väl jättebra? Ehm jo det låter rätt mycket men när jag på egen hand fick sambons värdeförändring till över 70% och jag sitter inte ens och jobbar med sånt här hela dagarna utan kör lite på känsla. Med andra ord hade jag förväntat mig bättre av en förvaltare som dessutom normalt kostar en del..
Räknar definitivt med att ha en bra pension, det kräver inte många minuter att kolla av hur man ligger till!
Så bums in på PPM.nu och gör ett aktivt val som du tjänar på i slutänden!!!!
Bifogar några bilder där det syns vad min avkastning är hitintills i år samt den risk 7 AP-fonden ligger på, en långsiktig förvaltare åt er som inte gör något val alls, för då hamnar ni där! Så kan ni även se hur min risk ser ut :)
Tungt!
...
Vårbruket i full gång!
Förstår mig inte på dem som haft det här huset innan vi köpte det, HUR(?) kunde dem röra till det så i en trädgård? Förstår mig dock lika lite på sambon som rev upp varenda träd och buske utom 3 buskar som jag räddade likt en trädkramare ;)
Innan jag för några år sen påbörjade vägen mot en något sånär organiserad rabatt så fanns där en salig blandning av blomster. 3 olika sorters rosbuskar, lavendel, höstaster, lite olika blomlökar, en smultronplanta nertrycka i en liten rabatt utan kanter.
Vill ni gissa om det blev bättre när jag då började knöla ner ännu fler vårlökar, satte ännu en sorts ros och flyttade dit blommor från andra rabatter som skulle slås igen? Svar: NEJ.
Med andra ord så var det hög tid att göra något åt detta och med min otålighet så innebar detta nu, helst igår. Varför jag av någon anledning tyckte det var en bra idé har jag ingen aning om men nu står jag här, halvvägs igenom rabatten, allt uppgrävt, har sparat lökarna som ska ner igen. Sparade också rosbuskarna som troligtvis doneras till mamma eftersom växtmord tydligen är straffbart :O Min stora fråga är hur alla betongklumpar och stenar hamnat i rabatten? Med dessa mängder borde inget ogräs ha kunnat ta sig upp till ytan, än en gång trodde jag tydligen fel...
Nähä nu får jag väl ta och försöka hinna igenom den andra halvan av rabatten och forsla bort högarna med sten och ogräs eftersom gubben ogillar högar med trädgårdsavfall liggande. Borde inte det förresten gälla oupplockad tvätt på golvet också? För det gillar ju inte jag att varken se eller plocka upp!
15 minutes of fame?
Undrar förresten hur mycket skit man får nu när man öppet skriver att man inte har något emot SD, snarare tvärtom?
Dem som skriker rasist rakt ut nu kan jag rekommendera att gå in på SD's hemsida för att gå igenom deras partiprogram lite mer noggrant. Det är definitivt inga extrema saker dem vill åstadkomma utan rätt så sunda idéer. Själv ser jag SD som en relativt normal reaktion på övriga partiers nonchalans över samhällsutvecklingen i stort.
Jag tror t.ex. inte att det är så många som vill att de flesta upphandlingar som görs idag går nästan enbart på pris och struntar i kvalitet = dem äldre får inte dem vård de behöver (och framförallt förtjänar?), jag tror att väldigt många människor inte är så jätteförtjusta i att man som förälder får ta en allt större ansvar för barnens skolgång (bra om man är engagerad såklart men att sitta flera timmar varje kväll för att lära barnen det dem skulle fått lära sig i skolan?) när resurser i skola och dess stödinsatser skärs ner utan hejd.
Samtidigt som politikernas arvoden höjs, bensinskatter och elpriser skjuter i höjden utan att något görs, men vi vanliga Svenssons kan inte ens jobba obekväm arbetstid och ha kommunal barnomsorg eftersom kommunpolitikerna tycker att det är viktigare att lägga massor av miljoner på att "snygga till" torget. Är det för att kommunhuset har utsikt över torget månntro?
Skulle förmodligen kunna skriva en hel uppsats om hur snedvridet samhället blivit och hur mycket jag ogillar hur politikerna på lokal nivå hanterar kommunens skattepengar, det får dock bli en annan gång, börjar bli sent för djupa tankar nu :)
Orka bry sig..
Det här, är vad hela Sverige skakas av just nu:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14513170.ab
Frågan är hur normalt funtade vi svenskar är som bryr sig om skitgrejer hela tiden, en känsla växer inom mig som skriker att hela världen är sned och den tar sig ut i form av ångest. Att folk lägger vikt på obetydliga saker, det som dock skulle behöva belysas och göras något åt? Men nä... Vem orkar ta tag i det? Om man inte försöker göra något åt det som är galet så tycker jag på många sätt att man lagt ifrån sig sin rätt att klaga inför sina övriga medmänniskor, det enda som händer är att såna personer sprider dålig energi och bitterhet!
Något annat som förvirrar mig är pågående genusdebatt. Jag har inget emot själva ordet 'hen' men hur mycket jag än surfar runt och letar efter svar så hittar jag inget bra sådant, heller inget som säger att det finns något särskilt behov.
Många andra språk har neutrala pronomen, dem språk jag läst syftar dock mest till att man genom detta ändrar artiklar och böjer verben på olika sätt beroende på om substantivet är feminint, neutralt eller maskulint.
Men att människor helt plötsligt inte får ha en könstillhörighet? Hur kan ett barn inte bli förvirrat av detta? Pojkar har snopp och tjejer har snippa, enklare kan det inte bli, punkt.
För mig handlar det mer om att inte uppfostra barnen in i en könsstereotyp (pojkar blått och bilar, tjejer rosa och dockor) utan att man låter grabbarna ha lila på sig om dem gillar det och låter dem utöva aktiviteter som idag ses som tjejiga om det nu är så att dem gillar detta. Men för många i den här genusdebatten blir det en hets på det motsatta. Är det inte viktigare att man låter barnen upptäcka och lära sig utav nyfikenhet, dem olikheter som vi ändå har mellan könen, att få bejaka sina personligheter och istället lära barnen från start att alla är lika värda tros våra olikheter?
Att personer sen kan känna att man egentligen borde vara kvinna istället för man eller tvärtom är en helt annan sak, det är något dem inte styr över och något som är upp till samhället att förändra sin acceptans inför. Samma med detta med 'hen' då. Ser framför mig om något decennium om detta går igenom hur mappor och pammor hämtar hen på dagis, orden faster och moster tas bort, trots att mammas syster aldrig kan bli något annat än moster osv. osv. Neee.. Som allt annat i det här landet så finns det inget lagom utan man drar det till den ena extremen och när det blir tråkigt/inte funkar så drar man åt andra hållet tills det blir galet igen, man tycker inte det borde vara så svårt att enbart se till barnens bästa men tydligen..
