Hon som alltid tycker tvärtom

..väntar alltid för länge! Ledsen för långt uppehåll. Har haft fullt upp med lite av varje senaste veckan och då får datorn vila!
Började förra veckan med möte hos psykoterapeuten, till alla som tycker det är löjligt att gå hos en eller tabu att prata om att man träffar en säger jag bara: Screw you!! Förmodligen borde fler testa att faktiskt uppsöka en. Hur eller hur så åkte hon på en rejäl mundiarré sist, allt bara rann ur som vatten. Tårar och ord kom om vartannat, kändes som jag höll på att snora ner hela rummet och orden bara flög ut blandad med en del svordomar och en hel massa (till en början) osammanhängande bölspråk.
Detta samtidigt som frustrationen började rinna av, en fruktansvärt skön känsla det där, när man sitter hos en helt opartisk person och helt plötsligt är man tillåten att SPYYYYY ur sig all bitterhet, all ledsamhet och allt hat, all aggression och alla känslor som varit förpassade till ett mörkt rum långt inne i en men som någon annan har haft nyckeln till. Ingen som säger att det du känner/tänker/tycker är fel utan bara lyssnar. Så småningom blir det också hjälp med att styra om tankesättet, att inte låta hjärnspökena komma åt mig mer, att sluta älta alla tankar om och om igen och att kunna varva ner bättre.

Samtidigt som det var skönt att spy galla så följde en vecka med galen ångest. Jag har alltid trott att det där är något som psykiskt klena människor har, ångest.. Svårt att ta på, vad är det egentligen? För mig yttrade det sig i rastlöshet, som övergick i en krypande känsla i hela kroppen, en känsla av oro inom en som inte går att ta på riktigt. Som att man hela tiden går och tror att det kommer hända något, lite småskrajsen, småparanoid (eller mycket skulle nog sambon säga). Till slut åt ångesten upp sömnen också och sen gick det snabbt utför med sjukskrivning 3 månader på köpet och diverse medikament som ändå inte gjorde någon skillnad mer än att man blev sjukt aggressiv (ännu mer än normalt?). Försökte sen gå tillbaka på heltid men kraschade nästan direkt och sen hände det ena efter det andra så jag bestämde mig för att gå ner till 50% jobb men avsluta sjukskrivningen helt. Det absolut bästa jag kunde gjort, nu känns det som det börjar flyta bättre och att hjärnan börjat avstressa sig. 
Det har varit en lång väg och den har varit jävligt ensam många gånger men jag tror att det blir bra till slut och att jag lärt mig mycket när jag kommer av det här tåget..