Hon som alltid tycker tvärtom

Efter allt mer intensivt pussisnuffsande, hjärtan och allmänt äckelgullande i offentlighetens Facebook så kände jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och spy på detta fenomen. Vad är det egentligen som gör att man måste offentliggöra sina ömhetsbetygelser för alla människor att se? Räcker det inte med att den personen man älskar/tycker om vet det? Kan man inte skicka ett pm eller sms ifall man känner att man saknar personen så mycket att man inte kan hålla sig tills denne kommer hem från jobbet eller vill förgylla någons dag litegrann?
Det här har liksom blivit den extrema motsatsen till att ta någon helt för given, att fullkomligt ÖVERÖSA folk med den här geggan *ryser*. Dessutom är jag och många jag umgås med, ganska övertygade om att det ligger en osäkerhet bakom detta.

Det finns helt enkelt ingen anledning att någon annan än min sambo vet vad jag tycker/känner/vill osv. angående vår relation. Hjärtan och gulligull är med andra ord ingen säkerhet på att en relation är stabil och hållbar eller inte, jag hade blivit galen om sambon envisats med att hålla på sådär, möjligtvis om han skyltar lika öppet med när vi är oense.. ;) Det är lite samma syndrom som att man tror att ens förhållande är så mycket starkare för att man gifter sig men jag tror snarare tvärtom, idag är detta något många gör för att det ses som det bästa sättet att visa att man har det bra. Så det känns ganska otroligt att jag kommer gifta mig, vi har det lika bra utan giftermål som med och det blir definitivt inte med en massa folk och stort bröllop i någon kyrka utan då är det vi 2 och kanske dem närmsta vännerna i bästa fall!

Så, hur vet man då att man har en relation som kan stå pall?

* En bra grej att testa är definitivt husrenovering - eftersom vi bott i renoveringskaos snart ett år nu har väl dem sista testerna i princip gjorts på hur mycket vi klarar av. Det har varit surande, gnällande, bråk, tjafs, meningsskiljaktigheter, hantverkare som strular, saker som borde hunnits med men inte gjorts. Detta i kombination med att gubben är borta i veckorna så vi har i bästa fall 2 hela arbetsdagar på oss varje vecka vilket innebär en hel del stressmoment för att hinna med det vi tänkt..

* Bilda familj - en enorm stressfaktor för många, både att ha barn med allt vad det innebär (sömnstörningar, regler som tjatas om och om igen, matvägran, strul vid påklädning och annat smått och gott) och att vilja utöka  samt i viss mån "pressen" från familj när det inte går som man tänkt, det är fortfarande ganska stort tabu på att prata om hur det går på den här fronten..

* Leva som gräsänka i veckorna, kräver sin planering. Det ska göras matlådor som gubben kan ta med sig tillbaka när han åker igen, på helgen ska tvätten fixas så han får med sig den tillbaka. Samtidigt som vi ska försöka baxa hem renoveringsmaterial och köra iväg byggskräp till återvinningsstationen. Mycket ska göras på kort tid, dessutom ska vi kanske gärna hinna med att umgås någon stund utanför bygget iallafall. Det här är något som många frågar hur det ens funkar, men jag antar att man vänjer sig. Och har man hängt ihop så länge som vi så känns det rätt skönt att inte gå hemma och nöta på varandra hela tiden heller, någon extra dag/vecka hade dock inte skadat..

* Man gör saker åt varandra, på rutin utan att personen behöver säga något. Man vet vad personen tycker och vill och vad som ska göras, det är väl den viktigaste biten av allt att utveckla, svårt om man hela tiden drar åt olika håll. M.a.o. symbios! :p

Finns 1 miljon andra grejer som en relation bör kunna ta sig igenom men det får räcka för ikväll. Tidig uppstigning imorgon för både mig och liten grabb :)