Att lägga ribban?
Fick inspiration av en facebookstatus som vanligt, den var ställd mer eller mindre som en fråga. När är man nöjd med sitt liv? Och ska man nöja sig med ett bra liv eller sträva efter mer? Svaren blir väl antagligen lika många som människor i världen, det som jag är nöjd med är förmodligen inte du nöjd med. Det svåra blir sen att hitta människor att omge sig med som antingen kan acceptera en för den man är och berika med oliktänk och/eller är någorlunda liktänkande gällande vad man vill och tycker är kul.
Om man hela tiden känner att man måste sträva uppåt, (kanske är det där andra lite roligare, dem andra verkar ha ett mycket bättre liv, mer spännande osv.) så blir man lätt tokstressad och jag tror det är ett stort problem i dagens samhälle. Får man sen en chans att testa nya grejer så är det väl inget som säger att man inte kan göra det. Men om livet hela tiden ska gå ut på att ha roligt? Går det att uppskatta det bra/roliga om man aldrig lever i tristess? Hur lätt har man att koppla av om man har känslan av att det hela tiden måste hända någonting? Att hitta balansen mellan en stabil grund och att ändå uppleva saker för att få till lite lyx i vardagen är väl inte helt lätt kanske men kanske ett måste?
Enda jag inte kan förstå mig på riktigt är människor som inte vill ha någon fast tillvaro, ett hem att komma hem till utan reser runt, bor hos kompisar, föräldar osv. Just eftersom ett hem tar tid att forma efter sig själv och eventuella medboende så skulle det stressa ihjäl mig att flytta omkring och inte ha den fasta punkten där man känner sig hemma och trygg.
Själv måste jag säga att jag är relativt nöjd med mitt "Svensson-liv", villa, bil och vovve, barn och gubbe, fasta jobb och semesterdagar. Vi kryddar på med helgutflykter och middagar med vänner, det är vad vi är nöjda med även om många andra säkert skulle spy av tristess, man får helt enkelt hitta sina små guldkorn här och där!
