Det här med avsaknad av kritiskt tänkande
Long time, no see!
Vart är det här landet på väg?
Som en ko på betessläpp!
Japp, precis så kände jag mig idag när jag kört färdigt snöslungeracet efter att ha varit insnöad i 2 dygn. Te utan en skvätt mjölk och smörgås utan pålägg kommer jag nog för alltid se tillbaka på med avsmak. Bannar mig själv för att inte haft bättre koll på vädret och missat bunkringen innan snökanonerna drog in!
Nåja.. Nu är kylen fylld så nu klarar vi en omgång till, även om jag helst slipper fler såna här snökaos..
Utmaning inför julen! Antar ni den?
Vi gör som förra året och bojkottar julkort. Istället skänker vi en slant till BRIS, vi kommer också skänka överflödiga varma vinterattiraljer och annat välbehövligt till Kalmar Stadsmission, som julklapp till dem som behöver, det tycker jag att ni också ska göra!
Smakråd gällande tapet
Att lägga ribban?
Fick inspiration av en facebookstatus som vanligt, den var ställd mer eller mindre som en fråga. När är man nöjd med sitt liv? Och ska man nöja sig med ett bra liv eller sträva efter mer? Svaren blir väl antagligen lika många som människor i världen, det som jag är nöjd med är förmodligen inte du nöjd med. Det svåra blir sen att hitta människor att omge sig med som antingen kan acceptera en för den man är och berika med oliktänk och/eller är någorlunda liktänkande gällande vad man vill och tycker är kul.
Om man hela tiden känner att man måste sträva uppåt, (kanske är det där andra lite roligare, dem andra verkar ha ett mycket bättre liv, mer spännande osv.) så blir man lätt tokstressad och jag tror det är ett stort problem i dagens samhälle. Får man sen en chans att testa nya grejer så är det väl inget som säger att man inte kan göra det. Men om livet hela tiden ska gå ut på att ha roligt? Går det att uppskatta det bra/roliga om man aldrig lever i tristess? Hur lätt har man att koppla av om man har känslan av att det hela tiden måste hända någonting? Att hitta balansen mellan en stabil grund och att ändå uppleva saker för att få till lite lyx i vardagen är väl inte helt lätt kanske men kanske ett måste?
Enda jag inte kan förstå mig på riktigt är människor som inte vill ha någon fast tillvaro, ett hem att komma hem till utan reser runt, bor hos kompisar, föräldar osv. Just eftersom ett hem tar tid att forma efter sig själv och eventuella medboende så skulle det stressa ihjäl mig att flytta omkring och inte ha den fasta punkten där man känner sig hemma och trygg.
Själv måste jag säga att jag är relativt nöjd med mitt "Svensson-liv", villa, bil och vovve, barn och gubbe, fasta jobb och semesterdagar. Vi kryddar på med helgutflykter och middagar med vänner, det är vad vi är nöjda med även om många andra säkert skulle spy av tristess, man får helt enkelt hitta sina små guldkorn här och där!
Lite komiskt..
Kan inte låta bli att skratta lite över detta som jag hittade:
Mikrolån - den smidiga lösningen rakt ner i kreditträsket?
Ja ni som testat det här med mikrolån kanske kan tala om för mig om/varför det är så bra som reklamen försöket påskina? Tänker man över huvud taget på att ett mikrolån på säg, 5000:- ska betalas tillbaka oftast redan månaden efter? Kan man då ärligt säga att man har råd att betala tillbaka efter en månad? För hade man 5000:- för lite enàmånaden känns det rent spontant som att man inte har så mycket månaden efter heller..
Det finns ett fåtal tillfällen jag skulle överväga ett mikrolån, om lönen blir fördröjd och ingen människa i min familj kan låna ut pengarna. Alt. om något verkligen, verkligen, verkligen måste betalas en månad och jag vet att det blir mycket pengar över nästa månad. Vilket är i stort sett omöjligt att avgöra då det nästan varje månad verkar dyka upp någon extra kostnad! Nåväl, har ju inte behövt ta några mikrolån ännu så det kan ju inte vara alltför illa ;)
Hur man testar sitt förhållande
Det här har liksom blivit den extrema motsatsen till att ta någon helt för given, att fullkomligt ÖVERÖSA folk med den här geggan *ryser*. Dessutom är jag och många jag umgås med, ganska övertygade om att det ligger en osäkerhet bakom detta.
Det finns helt enkelt ingen anledning att någon annan än min sambo vet vad jag tycker/känner/vill osv. angående vår relation. Hjärtan och gulligull är med andra ord ingen säkerhet på att en relation är stabil och hållbar eller inte, jag hade blivit galen om sambon envisats med att hålla på sådär, möjligtvis om han skyltar lika öppet med när vi är oense.. ;) Det är lite samma syndrom som att man tror att ens förhållande är så mycket starkare för att man gifter sig men jag tror snarare tvärtom, idag är detta något många gör för att det ses som det bästa sättet att visa att man har det bra. Så det känns ganska otroligt att jag kommer gifta mig, vi har det lika bra utan giftermål som med och det blir definitivt inte med en massa folk och stort bröllop i någon kyrka utan då är det vi 2 och kanske dem närmsta vännerna i bästa fall!
Så, hur vet man då att man har en relation som kan stå pall?
* En bra grej att testa är definitivt husrenovering - eftersom vi bott i renoveringskaos snart ett år nu har väl dem sista testerna i princip gjorts på hur mycket vi klarar av. Det har varit surande, gnällande, bråk, tjafs, meningsskiljaktigheter, hantverkare som strular, saker som borde hunnits med men inte gjorts. Detta i kombination med att gubben är borta i veckorna så vi har i bästa fall 2 hela arbetsdagar på oss varje vecka vilket innebär en hel del stressmoment för att hinna med det vi tänkt..
* Bilda familj - en enorm stressfaktor för många, både att ha barn med allt vad det innebär (sömnstörningar, regler som tjatas om och om igen, matvägran, strul vid påklädning och annat smått och gott) och att vilja utöka samt i viss mån "pressen" från familj när det inte går som man tänkt, det är fortfarande ganska stort tabu på att prata om hur det går på den här fronten..
* Leva som gräsänka i veckorna, kräver sin planering. Det ska göras matlådor som gubben kan ta med sig tillbaka när han åker igen, på helgen ska tvätten fixas så han får med sig den tillbaka. Samtidigt som vi ska försöka baxa hem renoveringsmaterial och köra iväg byggskräp till återvinningsstationen. Mycket ska göras på kort tid, dessutom ska vi kanske gärna hinna med att umgås någon stund utanför bygget iallafall. Det här är något som många frågar hur det ens funkar, men jag antar att man vänjer sig. Och har man hängt ihop så länge som vi så känns det rätt skönt att inte gå hemma och nöta på varandra hela tiden heller, någon extra dag/vecka hade dock inte skadat..
* Man gör saker åt varandra, på rutin utan att personen behöver säga något. Man vet vad personen tycker och vill och vad som ska göras, det är väl den viktigaste biten av allt att utveckla, svårt om man hela tiden drar åt olika håll. M.a.o. symbios! :p
Finns 1 miljon andra grejer som en relation bör kunna ta sig igenom men det får räcka för ikväll. Tidig uppstigning imorgon för både mig och liten grabb :)
Premiumbilar & husbilsfolket
Nu när solen tittar fram möts man direkt och oundvikligt av 2 fenomen.
Nr.1 - Premiumbilar (Audi, BMW, Mercedes etc.), innehåller allt som oftast en förare (ålder 30-60) som grovt överskattar sin körförmåga och ser sig själv som allsmäktig i trafiken. man kör ofta med hela bilen fullknökad så att man inte heller ser något ut ur bakrutan, gärna i dubbla hastigheten. Att det sen är direkt olämpligt att vid heldragna linjer (för att inte tala om livsfara?) köra om 10 personbilar och buss i uppförsbacke med mötande trafik är inget man behöver ta hänsyn till, inte ens då man har hela familjen med sig i bilen. M.a.o. har man premiumbil står man över alla trafikregler. Undrar om man har något slags frikort om man blir stoppad av polisen också eller om man mirakulöst överlever frontalkrockar utan en skråma? Isåfall funderar jag skarpt på att go premium!
Nr.2 - Husbilsfolket, oftast äldre män med bilkörkort som tror att det inte är någon skillnad på lång husbil och personbil = man tycker inte alls att man står i vägen när man parkerar med bakdelen av ekipaget rakt ut på vägen. Nejdå, husbilar har nämligen ett oskrivet företräde för dåliga parkeringar och dessutom så tjurar man ihop när man måste betala för sin ställplats, för det räcker väl att tältare och husvagnsfolket betalar. Ser det inte alls ironiskt att man kan köpa husbil för en halvmiljon men inte ha råd med ställplats, är det dessa människor som kallas fattiga pensionärer? Kanske har man lagt sitt livs besparingar på en husbil och nu har man knappt råd att leva.. Priorities, priorities...
Och helt plötsligt infinner sig en koppling, premiumfolket (som hittills kommit undan allt med sin premiumstatus) KONVERTERAR till husbilsfolk runt pensionsåldern för att fortsätta kunna undgå regler som är uppsatta för vanliga dödliga. Men medans dessa då lagt all sin förmögenhet på fordon så kan vi andra glida förbi i våra ickepremiumbilar och alla pengar fortfarande kvar i madrassen :D
(Ursäkta de grova generaliseringarna, får fila på ett inlägg om oss som inte kör premiumbil också ;) )
Borgholm - Kommunen på ruinens brant
För mig är det ganska obegripligt att många av de politiker som sitter i kommunen sitter kvar. Mycket av den positiva utveckling som sker är p.g.a. att det finns eldsjälar och drivna människor i olika företag som sätter fart på ön!
Med andra ord, om vi inte ser till att barnomsorgen fungerar tillfredsställande så att människor faktiskt kan arbeta mer och bidra med skattepengar, att skolan håller en godkänd nivå, att våra äldre tas väl om hand om istället för att skyffla in dem på ett äldreboende (i bästa fall) där personalen inte har särskilt mycket tid över till sånt där som är självklart för en annan (ut och gå en kort promenad, morgonkaffe, bara en liten pratstund för att lugna).
Att ungdomar får ha en meningsfull fritid istället för att driva omkring i brist på annat samt att vi invånare faktiskt känner att vi betyder något för kommunen och inte bara är några idioter som inte hade vett nog att dra samtidigt med turisterna (som släcker lyser och låser bron).
För det är ju faktiskt så att kommunen ska finnas till för invånarna, INTE tvärtom. När man så har täckt dessa behov som finns så ska man absolut försöka utveckla och bygga upp ett samhälle på mer än basnivå, det är då man kan utöka med olika projekt för att öka turismen/turistsäsongen, nätverk för företag, marknadsföra sig för att få folk att flytta hit eller vad det nu är man tänker sig att man vill göra.
För ovanligheten skull..
Längtar något galet efter sommaren nu, trött på kyla och rusk, kanske särskilt efter att ha blivit duschad av spöregn i 1,5 timme och förra månadens elräkning. Vill ha sol och ljumma vindar, jordgubbar och känslan av att man har hur mycket energi som helst, för att buffra inför höstens och vinterns mörker. Nånstans i förra sommarens stress glömde detta och då blir vintern j-ligt låååååååång!
Den här låten bjuder C på idag för att det är fredag ;)
Cartoons – Doodah (Radio 'N' Roll Mix)
Och här får ni en gamling från mig som jag rotade fram långt inne i Spotifys inre..
Enigma – Return To Innocence
Utmaning till mig själv och ni som också känner er manade
Jag kommer förmodligen aldrig mer sätta min fot på ett gym då jag tycker det är fruktansvärt tråkigt och inte på något sätt stimulerande men promenader är helt gratis och simhallen kanske får sig ett och annat besök så det ska nog gå att lösa på ett eller annat sätt! Det värsta är sockret, vilken äcklig j-a drog det är men nu ska den ut ur systemet.
Alltid svårt att sätta ett mål men för att inte vara helt orimligt och att jag ska hänga med både fysiskt och psykiskt så har jag satt 10 kg på 3 månader vilket borde vara lätt som en plätt..
Det kommer bli tufft, jag kommer säkert svära och bli sjukt irriterad på mig själv men senaste tidens extrema soffpotatisperiod i kombination med alldeles för mycket socker och dåliga matvanor har satt sina spår så nu kör jag ett ryck.
Vilka är med?!
Tillbaka på land igen
Och jag som trodde att det skulle finnas massor med tid till åtminstone ett blogginlägg på bussen? Tji fick jag, hade en vild och galen unge att hålla styr på och knappt en lugn minut på hela dygnet, verkligt härlig semester.. :S
Vilket osökt för oss in på det här med barn och deras utveckling/uppfostran/whatever, eller något i den stilen iallafall.. För är det normalt att barn kör med svaret "DU HAR INTE SAGT att jag inte får göra det"? Typ som att man i normalfallet säger eller skriver upp varenda regel som ska tillämpas? T.ex. att man inte smäller till någon rakt i ansiktet? Ska man verkligen behöva säga till om sånt? Och vart f-n kommer det ifrån? Att jag är född med temperament är en sak men slå folk i ansiktet gör jag inte och inte gubben heller för den delen? Så var finns boven? Cartoon Network? Ännu mer skrämmande är nästan just det svaret man får, att man inte sagt till om att man inte får göra det.. Behöver man inte tänka själv nu heller om vad som kan tänkas är rätt eller fel? För jag antar att även en 5-åring borde förstå att man inte slår andra till höger och vänster eller övervärderar jag hans förmåga kanske?? Tips mottages TACKSAMT!
